Heart of the city
I left home in a hurry
I ain't never goin' back
I'm lookin' for a lover in the heart of the city
Sep 5th, 2010 @ 18:34
Terapeuten på Ritorno
Klockan 14.40 anländer jag till fiket. 20 minuter före utsatt tid, så jag går lugnt in och ser mig omkring för att avgöra om någon redan är på plats. Jag ser ingen jag känner igen, men en äldre herre reser sig från sin stol.
– Är du tidig? frågar han.
– Ja, lite.
– Jag med, kom här så sätter vi oss.
Och innan jag hinner protestera har han vänt sig om och rör sig mot sin plats. Jag ser mig lite omkring innan jag bestämmer mig för att det nog är bäst att lyda. Så jag slår mig ner mitt emot mannen.
– Ja, du och jag kan ju vänta ihop, säger han lugnt och tryggt till mig när vi sitter ner.
– Visst kan vi det, men jag tror inte vi väntar på samma person, svarar jag.
För en bråkdels sekund far ett lätt panikartat uttryck över mannens ansikte innan han finner sig igen.
– Monica Wahlqvist? frågar han sedan trevande, men med återfunnet lugn. (Jag uppfattade inte riktigt namnet, kanske var det Monica Wahlberg, Wahlgren eller något helt annat).
– Nä, svarar jag kort.
Mannen, som nu börjar inse sitt misstag, är i 50-årsåldern, lång, bredaxlad men smal. Han har vitt hår, glasögon och en svag skäggväxt. Han ser lite trött, och fram till för några sekunder sedan, ganska förväntansfull ut.
Nu följer några minuter av pinsam tystnad, som jag försöker bryta med kallprat. Mannen har dock helt förlorat sitt intresse för mig och är mer fokuserad på hur han, i ren trots mot fysikens alla lagar, ska kunna utmana rummets naturliga arkitektur i ett försök att sjunka genom golvet.
– Jag och några vänner brukar ses här på söndagar, försöker jag rädda situationen.
– Jaha, vad pratar ni om då?
Jag har, åtminstone för en sekund, återvunnit mannens tillit. Kanske har han fyllts av hoppet att jag ska dela med mig av något så privat och utlämnande att det, i samma stund jag delger honom det, tillintetgör hans egen obekvämhet.
– Livet, veckan som gått och våra vedermödor, svarar jag svävande, för att öppna för följdfrågor och vidare intrång i mitt liv. Allt för att mannen ska känna sig mer bekväm.
Han tystnar kort, smakar på betet jag lagt ut.
– Jag förstår.. Själv ska jag på någon form av samtal med en terapeut, svarar han till slut.
Nu är det jag som är tyst.
Det är något med ordet “terapeut”, som skrämmer upp mig. Bara två dagar tidigare pratade mina kollegor om hur det blivit mer rumsrent att prata om att gå i terapi. Men såhär? I en redan utsatt situation? Med en främling?
– När jag och mina vänner ses här är det lite som terapi, svarar jag till slut. När jag säger det, tänker jag att det stämmer ganska bra.
Sekunder senare anländer en av mina vänner, han hälsar kort på mannen, och vi går därifrån.
blog comments powered by Disqus